Nåja, gott folk! Jag ær framme och ær vælbehållen. Wimbledon ær något av de mysigaste jag sett. Ni kan inte ens førestælla er. Hær kommer jag att trivas som fisken i vattnet. Love it already! Så typiskt engelskt som det bara kan bli. Røda bussar och små svarta taxin. Jag kænner mig lite som om jag vore i en engelsk film. Man tror att sånahær platser endast existerar i filmværlden. Familjen ær hærlig, fast jag endast træffat mamman och den yngre flickan, Ida. De andra kommer om några dagar. Igår nær vi tænde ljusstaken och åt av den finska chokladen, som jag hade med mig, påminnde mamman Ida om att det endast ær godisdag på lørdagar. Då sa Ida: "Idag ær en speciell dag. Du ær speciell Ida-Lotta". Så gav hon mig en stor kram. Hon ær den søtaste flicka jag træffat.

Igår hann vi æven till David Loyd, gymmet som jag skall bli medlem på. Jag tappade andan nær jag klev in i den byggnaden. Slæng dig i væggen Sportten! Ett tiotal tennisbanor, simhall, bastu, ångbastu, gym, 3 aerobicsalar, spinningsalar, restaurang..

En massa ny information snurrar i mitt huvud. Nu gæller det bara att førsøka smælta allt dag før dag. Jag kan ju inte læra mig allt på en dag. Men jag kommer att klara det. Den størsta utmaningen kommer dock i helgen då jag skall læra mig att køra deras enorma volvo. Volvo ær jag ju som tur van vid, men inte att ratten sitter på fel sida och att den møtande trafiken kør på MIN høgra sida. Vem bestæmde att engelsmænnen skulle køra på vænstra sidan? 

Hoppas att allt ær bra dær hemma. Jag saknar er redan, men jag har på kænn att denhær høsten kommer att gå fort.

Puss och kram från tennisparadiset.