Livet går vidare. Tanten som körde på mig ljuger mig och alla andra rakt upp i ansiktet. Känns verkligen inte bra med tanke på att det nu är vi som måst stå för skadorna på bilen. Men som sagt, nu har jag annat att fundera på och livet fortsätter framåt.  
 
Veckan har gått fort igen. På tisdagen reste systrarna Hästman ( Sandras påhitt) hem från London. Tomt och ödsligt blev huset och det kändes väldigt ensamt att ligga i min stora säng ensam. Tack gode Gud att jag hann knappt blinka och så var helgen här igen. Igårkväll blev det några julgransdrickor på Walkie. En väldigt bra efterfest hann jag också på innan jag somnade lycklig som ett litet barn. Idag har det varit en bra dag. Ljummet väder och lite shopping har jag hunnit med. Jag köpte min absoluta favoritväska. Enligt Janka var det inte ett bra köp, för dyr. Bargain, enligt mig. Hursomhaver, har jag haft en toppen dag. Happy day!   
 

                                                   Miss you guys!
 

För att ännu göra dagen lite bättre för mig anklagar nu damen mig för att det var mitt fel. Jepp, jag stod stilla och hon backade in i min vänstra sida. Ursäkta lilla tanten, klart det är mitt fel.

I ca. 6 månader har jag nu vistats in the UK. Två punkteringar och ett inbrott i bilen har jag hunnit med. Och så idag backar en dam rakt in i sidan på min bil. Jag ville slå henne. Hårt.
 
Liiite, liite bättre känns det nu efter att jag dängt in med ett helt Fazer`s chokopaket och lite uppmuntrande ord från Londons härligaste bloke.

Min Londonbrud har bestämt sig för att avaktivera sin blogg. Ni kan inte ens föreställa er min frustration. Hjälp mig nu att uppmuntra henne att komma tillbaka till bloggträsket genom fina ord i kommentarfältet nedan.
 
Killerqueen.papper.fi, vi saknar dig redan!

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
No words needed.

  
 
I väntan på John Blund bjuder jag på dagens låt.

Jag får inte sömn. Kan inte vänta mera. Jag vill hoppa på tuben till Heathrow Nu. NU NU NU. Nu är det inte länge kvar tills mina eviga malarvänner är i London. I Wimbledon. Här med mig. I mitt hus. På min gata. Världens bästa plats på jorden med världens bästa människor. Whoooooop!

Idag har jag varit på ett tenniscenter i Richmond. Inte vilket tenniscenter som helst, utan ett av Londons bästa. Kanske även ett av Englands bästa. En helt sjuk anläggning. Nåväl, Thea hade en timme bokad på denna anläggning och eftersom det är en bit att köra dit väntade jag på henne där. Jag kastade mig i en av de verkligt bekväma gröna stolarna vid huvudentrèn och hittade en tidning där jag läste om Andy Murrays liv och framgångar. Förrän jag satt ner mig konstaterade jag att killen mittemot mig hade ashäftiga skor. Jag som alltid ser på skorna först, märkte först 5 minuter senare att killen med de häftiga skorna var killen jag läste om i tidningen. Hellooo Andy! Andra gången jag ser denna grabb på 21 år, som är fjärde bäst i världen på tennis.   
 

 
 
 
Såhär roligt har Stureplansstekaren på Walkie.

 
 
  
Piccadilly.
 
 
 
  
Tavla gjord endast av karkkin.
 
 Eftersom flickorna har sportlov åkte vi igår in till town och gick på museèt Believe it or Not . Väldigt intressant att veta att världens största man vägde 485 kg och att han vid 6 års ålder vägde 92 kg. Lill klimpen. Efter att vi gått igenom hela museèt mötte vi upp den resterande familjen på Regent`s Street och åt middag på en Thai restaurang. Busaba Eathai. Ligger på tvärgatan Bird Street från Oxford Street, precis vid Bond Station. Jag rekommenderar den verkligen för dig som tycker om stark och verkligen smaklig mat. Dessutom rätt billigt.

  

Lördag morgon mötte jag upp krapOla-Janka vid Earl`s Court. Utan pengar och telefon kände jag mig som hjälten på Valentine`s day. Vi åkte lite buss, Janka köpte ett par söta kattvantar, åt Nachos på Bond Street, drack ett glas vin, provade glasögon på Topshop och åkte därefter hem till Wimble.

  
 
Därefter blev det fest:

  

 

  
 

  
  
Och vilken kväll det blev. Den bästa på länge.
 

Mamma ringde idag och informerade mig om att årets Abin-flaka slapp förbi blomkrukorna på Kungsgatan. Det gjorde inte vi nämligen. "Jag fick rikit lessamt efter er då jag såg dem, det var ju som igår när ni åka omkring i stan`!"  Jaa, och visst har hon rätt. Det var ju som igår. Den lyckligaste dagen i mitt liv, so far. 
 
  
  
 


 

 
   
Abi-låt 2008. Lätt.
 

London-fiilisen börjar komma tillbaka. Jag äter, är glad, längtar efter vin, väntar på att slippa till Lloyd, njuter igen. Jag är tillbaka. Fortfarande på haltande ben, men de tar sig.
 
Hade en lång konversation med USA`s hetaste morsa igår. Hon berättade om sitt liv bland barn, paranoida grannar och mörkhyade män. Jag berättade om mitt liv bland barn, tjuvar och opålitliga morsor. Hon skickade även lite bilder från september, då Emmi & Anders besökte London. Då hade jag bott i här i ca 1 vecka. Vi hade några verkligt gemytliga dagar. Det känns som igår, men ändå sen inte. As usual. 

Jag lever. Men nervena slut. Imorgon är det exakt en vecka sedan jag började min rumba. Jag har spytt, sovit, ätit, trott jag blivit frisk, sovit,  gått på bio, sovit, ring nödsamtal hem, spytt och sovit.  Här sitter jag nu, en vecka senare, 5 kg lättare, krafterna slut och bara önskar att jag låg hemma i min egen säng och stirrade upp i det kritvita taket. Första gången jag är ynklig och vill hem.

Så var det fredag imorgon igen. Skrämmer mig med tanke på att jag senast åt ett ordentligt mål mat var på tisdag. Jag känner mig rent ut sagt ihålig. Idag fick jag i mig lite ris, at least something. Och joo, jag har druckit massor Mamma! Men ändå är mina händer torrare än aldrig förr. Jag som verkligen hatar torra händer.
 
Veckoslutet ser ut att bli rätt lugnt. Vi som hade gjort en helgplan redan förra helgen med brudarna. Allt gick i stöpet pga mig. Gissa om mina krafter är slut. Dessutom har de lovat mera snö tills imorgon. Så ja, imorgon kan allt vara mycket värre igen.  Pappa, låt mig säga PISS!  
  
Det som håller mig levande är tanken på att det idag endast är 2 veckor kvar tills VI återförenas igen. Denna gång i London.
 

...finns även världens sämsta Au-Pair. Jag klarar inte ens av att äta 2 vindruvor innan de kommer ut tillbaka samma väg de kom in. Jag har sovit som en stock hela dagen, förutom när jag legat med huvudet i byttan. De tär på krafter, jag är hungrig, vill ha blåbärssoppa, Mammas räksmörgås, Tacos, Ronnys cheddarsmörgåsar, Högstadiets kycklingssoppa, Manges buffè på Klubben, Knäppens kebab..Anything.. Bara de hålls i magen.  
 
Jag är ynklig som ett litet barn. Mamma, var är du?

 
 
 
 Vad hände där liksom?

London har gått under. Inga bussar, inga tåg, inga tunnelbanor, inga flyg, inga bilar. Alla går, småfryser. Två skolor har stängt men de flesta har ändå stannat hemma idag. Jag har lite "the day after tomorrow-fiilis". Inga vinterdäck och inga plogbilar gör så att ingen kommer fram med bilen. De som ändå hoppat in i bilen imorse har förmodligen redan krockat.
 
Mera snö på kommande.

  
Friday:
Efter bion på fredag mötte jag upp dehär härliga killarna på stationen. Vi styrde stegen mot Walkie, där vi drack vin, pratade gamla minnen, skrattade åt vår dåliga humor och njöt av livet. 

  
Nicolson. <3

 
Mates on the dancefloor. Efter Walkie blev det såklart PoNaNa och BarSia. Jag avrundande min kväll åt 2-tiden eftersom inflyttningsfest stod på agendan på lördag. Killarna däremot fortsatte till tidig lördagmorgon. 

 


  
Saturday:
Lördag eftermiddag mötte jag upp flickorna i stan. Vi åt en god lunch (eller va, Sandra?), kollade Wimbledons shoppingutbud och satt på Nero och skvallrade. En perfekt lördag med de bästa London kvinnorna.
 
   

Vi fortsatte denna härliga lördag på en väldigt mysig bar i Earls Court innan vi gick vidare till inflyttningsfesten i South Kensington. Månne inte de va en flicka från Esbo där? The world is a small place after all...
Runt 23-tiden hoppade vi i en taxi som tog oss till Vendome i Knightsbridge. En väldigt, väldigt fancy club på Piccadilly Street. Ryktet gick att Paris Hilton skulle festa loss på Vendome igår. Tyvärr fick vi aldrig veta om ryktet stämde eftersom Sandra och jag gav upp och tog nattbussen hem. Trötta, hungriga och fruktansvärt slöa gjorde bussresan till den bästa på länge.
 
 
Sunday:
Efter några samtal hem och en långlänk i det härliga vädret åkte Sandra och jag in till Central för att ta del av firandet av det kinesiska nyåret. Vi frös tårna av oss, åt himmelska vårrullar, drack milkshake och filosoferade över ett och annat.



Trafalgar Square. Big Ben är som vanligt overklig i bakgrunden.
 


Vad hände här då? Mitt i högsommarvärmen svepte en blizzard över London och jag tar tillbaka varje ord jag sa om att jag saknar snön. Mysigt, indeed, men jag ber till Gud att snön är borta imorgon. Jag som hade lagt undan mina vinterskor redan. Piss. (Förlåt Pappa)


En frusen men lycklig Ida påväg hem.  
 
Nu ska jag krypa under täcket och läsa Twilight. Berättade jag förresten att jag köpte de övriga böckerna? Jag menar, vad har hänt med mig?