Jag lever. Men nervena slut. Imorgon är det exakt en vecka sedan jag började min rumba. Jag har spytt, sovit, ätit, trott jag blivit frisk, sovit,  gått på bio, sovit, ring nödsamtal hem, spytt och sovit.  Här sitter jag nu, en vecka senare, 5 kg lättare, krafterna slut och bara önskar att jag låg hemma i min egen säng och stirrade upp i det kritvita taket. Första gången jag är ynklig och vill hem.