Det blev en rætt dyster måndag i alla fall. James Morrisons "Broken Strings" har snurrat på repeat hela dagen. Men inget har hjælpt. Det var t.o.m svårt att sætta sig in i en fjærde klassists hjærna. Matematik & naturfag kændes  før dagen vældigt komplicerat. Mina tankar har varit i Finland. Hos Alexandra & Alex, som reser ivæg till Australien imorgon. Ni kan inte førstå hur mycket jag skulle vilja ta del av deras førberedelser, resfeber, panikpackas osv. Men jag vet att både Alexandra & Alex skøter det dær galant. Jag kan rikit tænka mig hur de två pynjar på. Efter ett långt samtal med resenærerna kændes det næstan som jag satt bredvid Alex på hennes sæng och såg på nær Alexandra packade, lite småstressad men fruktansvært lycklig. 
En stor del av mitt hjærta åker till andra sidan jorden imorgon. Jag vill inte ens tænka på hur långt avståndet ær från London till Australien. Vi har aldrig varit med om en sån hær utmaning. Jag klarade en gång att vara utan min Aali i 3 veckor. Nu skall vi klara av 3 månader. Den 19 december kænns før tillfællet fruktansværd avlægsen. Men om dagarna och veckorna fortsætter att rusa fram i denhær takten kommer vi, innan vi ens hunnit sæga jag saknar dig, kramas på Vanda-flygfælt igen, dær vi en gång skiljdes från varandra.



  

Sa jag någonsin att jag saknar dig?