Jag måste væl børja med att be om ursækt før alla løgner om Oxford och Camden i mina tidigare inlægg. Sanningen ær den att jag på fredagen satte mig på ett plan som tog mig hem. Hem, hem till Finland. På Vanda flygfælt væntade mina två favoritpojkar på mig med en kylkass full med lonkero. Gissa om jag var lyckligast på jorden. En blixtsnabb visit. Men jag hann fira min mormor och plastmorfar, skræmma livet av Ann-Sofie, træffa familj & vænner, førfesta i Jessicas mysiga lya, DRICKA LONKERO, besøka Affes, fira farsdag och mysa med mina søta syskonbarn. Hærligt att vara tillbaka och få træffa sina kæra igen. Allt var sig likt, som tur. 

Nu ær jag back in Londontown igen. En timme senare æn beræknat landade planet till slut och jag tackade gudarna øver att jag hann med tåget till Clapham Junction. Dødstrøtt stupade jag i sæng. I min egen sæng. 










Ni kan inte ens førestælla er hur konstigt det var att komma hem och varken Alexandra eller Linda var hemma. Vid ett skede på Affes blev saknaden allt før stor. Forever on the dancefloor..